freespace

Dag 1 började med avstigning av flyget som tog oss från Abu Dhabi till Sydney. Vi åkte tillsammans med Ian Thorpe. Han var bredaxlad. Jag tittade om hans fötter var jättestora men Janne berättade att det nog var Michael Phelps fötter som var typ superbig. Dock satt han i avdelningen "Pearl" på flyget som troligtvis kostade något mer än våra ekonomibiljetter. Vad han dock inte kunde bättre än vi, var att åka snabbare...

Väl framme så äntligen fick jag se Elin. Som en litet troll. Hon hade väntat i flera timmar på oss. Underbart att få krama om henne. Men stackarn hoppade fram på kryckor. Hälsenorna hade återigen gjort sig påminda. Efter 17 timmar på helvetesbussen från Brisbane, som hon kallade det, så hade hennes inflammation också blivit en infektion.

Elin fixade världsvant taxi till mig o far som satt i bak på taxin. Elin pratade på med chauffören o jag fattade ca hälften.

Vi checkad in på vårt hotell, duschade o gav oss ut. Spelade jättepigga fast vi var som i ett töcken. Operahuset o Harbour Bridge. Starka indisk mat. Hjälp vad jag är trött! Vandrar vidare. Handlar. Tittar. Är jag fortfarande vaken? Tunnelbanan tillbaka. Janne ropar att nu ska vi av. Jag hade somnat. Det visade sig att Janne också gjort innan Elin väckte honom på tåget. Ska bara vila lite på rummet innan vi äter kvällsmat. Det blev ingen kvällsmat.

Åh så gott det var med frukost. Nu var det dax att boka flygiljett till Cairns några dagar senare. Vi satte oss i receptionen o köpte tillgång till Internet. Ute var det molnigt. När så bokningen var klar gav vi oss ut. Då vädret var sådär så tog jag jeans o tröja, och en sjal. När vi sedan klev at tunnelbanan i Hyde Park (märk väl inte London), så var temperaturen uppe i 30 grader. Som sagt jeans o tröja.

Imorgon bitti bär det av till Wollongong, Sofia, David o Johan. Vi firar alltså julafton tillsammans. Vet inte vilken gren jag ska utmana Sofia i. Vi brukar tävla ibland. Vid ett tillfälle så utmanade jag henne i vem som simmade längst under vattnet. Då jag tidigare i mitt liv tagit guldmagistern o simmat 50 meter under vattnet så skulle detta bli en ganska enkel match resonerade jag. Efter drygt halva bassängen i Vänersborg, (25 meters bassäng), så kände jag att mörkret i tunneln vara nära. Denna upplevelse hade dock inte Sofia.

Elin bloggar!!

Morsan avslutade ju lite runt och fint där. Gammfolke!! Säger jag bara. Själv känner man sig ju hur ung och fräsch som helst i det här sällskapet.. annars börjar ju åldern ta ut sin rätt även på mig. Har tom tackat nej till en eftermiddagsbärs! Där slår jag inte farsan. Än.

Jag vaknade i god tid på morgonen då jag skulle hämta dem (tro det eller ej), imponerad över mig själv över att jag var så väl förberedd. Kände att jag fått en liten liten känga av Yvonne på facebook kvällen innan, då hon skrivet att jag nu inte skulle glömma att hämta upp mina föräldrar, att jag skulle vara på rätt flygplats osv. Det gjorde att jag sträckte upp mig lite. Vaknar när klockan ringer, Shit, det är ju mörkt ute!! snoosar lite. Men bara lite.

Vaknar till av att det bankar på dörren, hoppar upp och öppnar ytterdörren med sömniga ögon. Där står taxichaufförn. Oh nej säger jag. Där var han allt lite tidig. Taxichauffören förklarar lugnt och sakligt att jag har beställt en taxi halv 7. Jag frågar igen om klockan, och den är visst halv 7. HALV 7!!! Shit, NU är det bråttom!! Han ger mig 10 min.

På flygplatsen ser jag ut ett lämpligt ställe att gömma mig på. Jag tänkte att de först skulle få leta efter mig läänge, vi hade ju inte pratat någonting innan, så de skulle säkert fundera över om jag ens var där och medveten om att de anlänt. Sen skulle jag hoppa fram och skrämma dem. Kul, tyckte jag.

Efter att ha stått och väntat på helspänn i en timme utan att ha sett en skymt, började jag bli lite ofukuserad. Efter ytterligare en timme var det inte kul längre. Jag vågade mig bort till tavlan och bad en bön till Gud om att de inte skulle komma precis då.

NEJ! Jag hade stått på fel ankomsthall! FUCKFUCKFUCK! Och det stod att deras plan redan hade anlänt för ett tag sen.. På detta nya stället fanns det ingenstans att gömma sig...

När jag såg dem komma gående, blev jag så glad, så glad! Den som väntar på något gott, kan aldrig vänta för länge!

Jag försöker få dem upp att springa Cogee till Bondai beach imorgon bitti (Julafton). Vet ju att det är underbart fint där, och mamma är än så länge inget stort fan av Sydney, vilket jag vill ändra på...

De ska bestämma sig imorgon bitti säger de... låter inte lovande.

Jag önskar givetvis att jag kunde följa med, men min hälsena är ett pain in the ass... Går ungefär som att jag har haft pain in the ass också.

Menmen, värktabletterna är min messias. Har fått klarat mig utan dem tills dagen innan mor och far kom. Då stapplade jag in på mitt hostel i Sydney där jag blivit lite av en homie. Jag blev välkomnad med öppna famnar, och sen bar de mig i stort sett till min säng. Där fick jag välja och vraka bland ett stort urval av piller. Tog de som jag kände igen som paracetamol. Sen lät de mig förstå att jag genast bör uppsöka ett sjukhus. Jag har ingen sjukhusskräck eller så, men ibland kan jag nog erkänna att jag är lite eveten. Tänker väll att det ska gå över.

Väl på sjukhuset blev det rullstol och röntgen och gud vet vad. Det konstaterades att jag utöver inflammationen, också nu drabbats av en infektion i hälsenan. Detta efter den 17 timmars långa bussresan från Brisbane, där jag för övrigt trodde att jag skulle huka under ett tag. Jag är ganska smärttålig, men där började bli lite för mycket.. Har nu blivit ordinerad 16! piller dagligen och även fått antibiotika. Tänk vad man lär sig uppskatta när man inte har ont!


Blir ingen julsnaps för mig inte...tänkte jag, men,



det slinker ner några ändå!

GOD JUL!

Och nej, det handlar inte om det. Eller jo, lite faktiskt.

Vi var ute ett gäng från hostlet igår, vi har bildat en lite udda grupp, som består av mig, 2 fransmänn, 2 Irländska tjejer, en engelskman och en Columbian.

Yeah, vi är lite malplacerade allihop, snacka om att man får lära sig se och umgås med andra människor.

Ser jag som en bonus!

Vi var på UBER club, på West end, om någon av er kanske varit där förut.

Det blev en spontan utgång, vi började drinka lite och bestämde oss för att köra en lek.

Ni vet, lite som konsekvens, fast man kör utan kort.

Jag blev tvungen att gå och fråga en kille om en drink. "Easy" sa jag och lämnade dem med självsäkra steg. (Självklart så kände jag mig inte så säker) Tänkte att det är väll bara att fråga någon och hoppas på det bästa. I vilket fall som helst så måste jag ju komma tillbaka med en drink, annars så skulle jag ju loosa. Är det något jag inte vill så är det att förlora.

Tänkte återigen på min vän Sanna, och något hon brukade göra under den knapra studentiden i Halmstad.. Nämligen glida fram och säga att hon fyllde år.

Ja, givetvis. Det skulle jag ju göra!

Förmodligen valde jag rätt kille, för jag kom därifrån med ett presentkort på 7 drinkar... Och ännu en drink i handen. Smilandes från öra till öra.

Japp, än så länge ledde jag stort.

Efter några rundor till var det fransmannen Gregs tur.

Tillslut var det bara jag och Greg som fortsatte att spela. Vi kom överens om att vi skulle pussa varsin kille/tjej, så fort som möjligt. Okej. Deal.

Inget hände. Ingen vågade.

Tillslut så manade han på mig, och pekade på en vakt som jag skulle pussa. jag tyckte han var väldigt söt, så okej. Jag gick fram till honom, frågade om jag fick ge honom en puss på kinden, och det fick jag. När jag kom tillbaka till Greg stod han bara och skakade på huvudet. En RIKTIG kyss. Jahapp, French style?!? nu ändrades spelreglerna allteftersom ja... Jag gick fram igen, och frågade om jag fick ge honom en PUSS på munnen. Hihih, han blev lite generad över min framfusighet, men jag fick ge honom en puss.

SÅ gregoaaaa, Din tur! Skitstolt igen.

Han såg ut den snyggaste tjejen och sa att han skulle kyssa henne, ala french .

Spännande.

Givetvis är hans franska brytning väldigt charmig,


Han har utseendet för sig,

han hade stor chans att vinna,

men -

han sabbar det hela lite kanske när han

desperat, och tävlingsinriktat grabbar tag i Snyggaste tjejen och säger:

Hello, I bet with my friend, can I kiss you???

Han såg hennes förbluffade min, och gjorde om frågan lite.

Or, you can kiss me if you want to, thats cool.


Givetvis blev det inget pussande där inte. Jag började asgarva åt hans tafatta försök, men också av lättnad och glädje för att JAG vann.

Roligare blev det av att Greg inte kunde släppa det där, han förstod verkligen inte varför det var opassande att säga så. Det VAR ju så. Det borde ju gått vägen.

Näee, jag hade faktiskt högre tankar om Fransmänn...

Jag hade en vision om att det skulle se ut som i en film. Jag har lite svårt för att referera till någon specifik film, tyvärr, eftersom jag inte är så inne i den världen. Men ni kan säkert föreställa er.

Inget kunde gå snett liksom. Men visst kunde det det. Allt gick i princip snett. För det är en jävla skillnad på film och verklighet.

Jag skulle gå hem som vanligt efter jobbets slut (bor vägg i vägg med min chef) När alla hade släckt, och det var mörkt, skulle jag tyst smyga ut med mina väskor till den tandlösa gubben som bor några hus bort. Jag skulle få lifta med honom till Roma. Ingen skulle veta nått. Rent, utan att lämna några spår.

När jobbet var avslutat gick jag till mitt rum, och började förbereda. Jag hade många tankar som for i huvudet.

Det pep till i telefonen och det stod "tandlös gubbe" på displayen.

Jag plockade upp den, och det stod att läsa att han inte hade fått tag i bilen än. Fan,

Så jag ställde mitt alarm till tidigt på morgonen och somnade så fort jag la huvudet på kudden. Trött av allt adrenalin som pumpat hela dan.

08:00 vaknade jag...

och

Ingen klocka hade ringt.

Jag fick panik. Alltså verkligen panik-panik.

Jag rusade upp, slängde ihop mina grejer, och tog mig ut genom dörren.

Utanför möts jag av alla arbetarna, som genast frågar vad i helvete det är frågan om!?

jag har hjärtat i halsgropen, ser förmodligen vettskrämd ut, och får inte fram ett ord. den här situationen hade jag inte förberett.

Bingo, en liten 19årig kille som beter sig som en jobbig lillebror, springer runt som en skvallerhund och börjar berätta för alla "Jag tror elin drar!" "Vad var det jag sa, hon DRAR!" "Titta, titta!"

Det blir som kackel i en hönsgård och på en millisekund är alla uppe på benen. "Where are you going Eliiiiin" och bryter som vanligt i falsett på mitt namn.

"Eliiiiin?!?"

Jag gjorde en snabb manöver med peace tecknet i luften och lämnade dem med hakorna hängande.

Småsprang till mannen utan tänder, och vi brummade iväg.

På flykt!

Regnet sopade igen alla eventuella spår efter oss, och det regnade så mycket att vägen var tvungen att stängas av när vi passerat.

Vi stannade över en natt i Roma, där det förövrigt blev översvämning! 83ml...

När jag efter en evighetslång resa kom fram till Brisbane gav jag mig genast iväg till jobbsökningsfirman. Slängde upp ett A4 papper på bordet där jag antecknat alla händelser från arbetet så att det fanns svart på vitt.

Han tappade hakan. Sa att de varit ovetandes om vilken total bitch de hade skickat ut mig till. Raderade henne ifrån sitt register, och lovade att inte sända någon dit.. Så det kändes ju skönt.

Jag har fått en AHA-upplevelse om att vissa människor på jorden är helt lost,

Annars var allt runtomkring jobbet roligt. Jag träffade väldigt många locals och genuina personligheter. Skrattade mycket. Det gav mig mycket Livserfarenhet! Och jag ångrar absolut inte att jag åkte dit.

Det som inte dödar det härdar!

Och det finns inget ont, som det inte kommer något gott ur,

eller hur man nu säger...

Min chef kan skryta om att hon är en B-Kändis

Hon har en låt skriven efter sig. "Surly Shirley".

Bandet sjunger "I asked for a beer, but all I get was a fight", "When I looked through the window, I thought she looked allright" och så klämmer de in i refrängen "Surly Shirleeey, from Thargomindah"

Surly Shirley, alias Skräcködlan.

Jag har ju redan lagt min ribba lågt genom att skriva om mina chefer. Så det är väll i princip bara för mig att fortsätta..

Jag har fått mycket skit,

Och jag kan erkänna att tills nu så har jag bara svalt. Tagit emot. Samlat på mig.

Ansträngt mig för att tvinga fram ett leende, när jag helst av allt velat strypa henne, eller falla i gråt.

Bitit ihop, tryckt undan min ilska, svalt gråten, och avslutat ännu en fras med;

"THANKS PLEEEASE"

slickat rumpa.

Urlöjligt. Äckligt. Och jag hatar att vara sån. Men jag har lärt mig att ibland är det bra att bara låta saker bero.

För att beskriva henne:

Hon är drypande fet.

Hon upptar en yta på 3 kvadrat kilometer när hon ligger ner. Ungefär det samma när hon står upp. Då har ni ett hum om hennes area och omkrets. Hon vaggar likt en anka när hon rör sig. Hennes kropp liksom förflyttar sig lika mycket åt sidorna som framåt.

Tänk er flubber...

Hon dricker konstant Diet Coke, äter chips och tuggar i sig gelegodis, de är ju nämligen 98% fettfria förstår ni!!!

Hon tränar också, givetvis. För att gå in i detalj, så innebär hennes träning att hon lyfter kartonger med öl. Hon vaggar också varannan dag till affären (som ligger 25m härifrån).

Jag har verkligen ansträngt mig till max. Jobbat på mina lediga dagar (utan att få betalt). Jobbat långt över de timmar vi kommit överrens om.

Varit övertrevlig mot allt och alla. Presterat mitt bästa.

Verkligen försökt.

Jag ber inte om ett tack, jag ber bara om att hon ska sluta vara så spydig.

Sluta behandla mig som skit,

Sluta prata om mig när jag är i närheten

Himla med ögonen, och ge mig konstiga blickar

sluta behandla mig som en blåst idiot, som är född i farstun

-FÖR JAG VET ATT JAG INTE ÄR DET

En säng på BB it is.

jag inser, givetvis

att alla människor någonstans, på något plan, strävar efter att bli omtyckta. Men jag tror inte vissa vet hur de ska göra. De har aldrig fått lära sig, och förmodligen har de sådana erfarenheter, och en väldigt vriden syn på sig själv, och andra, att det liksom inte passar in. Att det blir helt fel.

Hon är bitterheten själv. Hatar mig förmodligen för att jag gör något med mitt liv. För att jag inte har någonting som håller mig tillbaka. Kanske för att jag är ung.

På ett sätt tycker jag synd om henne. Antagligen är hon väldigt olycklig. Hon hetsäter när hennes man är borta, och sen gråter hon floder.

Idag fick jag en utskällning för att jag inte hälsade, fast jag klart och tydligt sade "Good morning" givetvis med ett leende.

Det är ingen ide att argumentera emot henne, bara att be om ursäkt för att man inte hälsade...

Sånt är det jämt.

Jag har just nu lipat och ringt hem till min kära familj. Japp, lipat och snorat som en liten unge. Över alla elakheter. Ibland är det gött att bryta ihop tycker jag, det behövs ibland. Det liksom rensar luften. Det blir liksom lättare att andas.

Jag brukar spela "Dunkla Rum" med Lars Winnerbäck när jag är nere, och vill lyssna på något som matchar min sinnesstämning. Som påminner mig om att det är JAG nu.

Marken fångar iallafall mina fötter.

Så varför drar jag inte bara istället för att klaga?

Det går inga bussar härifrån, jag måste först lifta till Cunnamulla, som ligger 2,5h härifrån. Därifrån går bussar 3ggr i veckan. Idag är det fredag och även om jag så gick till cunnamulla så hade jag inte kunnat ta en buss därifrån. Därför stannar jag.

fast det är inte hela sanningen...

Jag har faktiskt träffat en vrålsnygg australienare här, och det är han som nu håller mig kvar.,

Det här minnet platsar på min topp 10.

Året var 2009 och jag var med vänner på ett blött Hultsfred. För första gången gjorde jag det som alla pratade om på den tiden. HULTSFREDS FESTIVALEN!

"Jag ska skrika mig hes, och vara full och galen"

Våran camp döptes av okänd anledning av Amanda Waernborg till "Fesk Fetta"

Amanda, som för övrigt bara kunde stå för full och galen. För hon kunde inte ta sig ner till festivalområdet, en enda gång för att skrika sig hes om jag minns rätt.

Kings of Leon skulle spela. Jag och Sanna hokade armarna i varandra och vandrade neråt. Det var förmodligen mer för att kunna hålla balansen än för någonting annat.

Konsertområdet var fullt av ölburkar, glada människor, skrattande människor, och givetvis den charmiga leran, som blivit lite av ett signum.

Underbart!

Thåström avfyrade precis sin "Var är vargen", och alla flockades förväntansfullt för att se Kings of Leon. Så även jag. Självklart tappade jag och Sanna bort varandra i folkmassorna, och konserten började dra ihop sig. Jag ställde mig på tå, slängde blickar till höger och vänster. Jaja, LYCKA TILL att träffa på henne här igen, tänkte jag. Alltså började jag planera för hur jag bäst kunde se konserten på bästa sätt. De flesta var längre än mig, och hade sina armbågar i revbenen på mig, vilket gav dem ett visst övertag.

Jag kände hur paniken började krypa på... Jag fick inte missa detta!

...Någonstans i mitten på publikhavet tornade en lång och gänglig kille upp sig. Han var säkert ett huvud längre än alla andra.

Jag fick en absolut lysande ide..

När man är full är man som känt ganska så smart, alltså jag menar att man själv tycker att man är smart. Det känns som att man får snilleblixtar från ovan.

Jag tog sikte och armbågade mig framåt. Ställde mig en bit ifrån, spanade ett ögonblick , och gick sedan rakt fram till honom och hånglade upp honom. Helt galet. Sen frågade jag med en liten blink om jag fick sitta uppe på hans axlar.

Givetvis fick jag det.

Kings of Leon intog scenen. Avfyrade raketer, och hela havet av människor gungade, sträckte upp sina händer, och skrek besinningslöst.

Jag tror inte jag överdriver om jag säger att jag hade världens bästa utsikt. De körde ännu en fyverkerishow och fullkomligt skrek ut "USE SOMEBODY!"

Det kändes som om de sjöng direkt till mig.

Jag sträckte ut mina armar och jublade. De avfyrade ännu fler raketer. Jag var så lycklig så jag grät.

Känslan var helt otrolig, -dessutom den bästa konserten någonsin.

Lätt ett av mina top 10 memories.

Vad platsar bland era top 10 memories?

Skriv här nedanför, eller sänd mig ett mejl om ni har lust, det är roligt att läsa :)

Kram!