Andra gången gillt
Vadå? Det finns väl restauranger på toppen? Affärer?
Utbrast tysken.
Jag vaknade flera gånger under natten, och bara skrattade rätt ut.
Kanske var det lite skräckblandad förtjusning.
Jag vet att jag inte är en påle att luta sig mot.
Verkade inte som att han var det heller.
Jag visste ju åtminstone att vi skulle vara tacksamma om det ens fanns drickbart vatten däruppe.
När jag gick ut för att ta cykeln för att påbörja resan mot starten på vandringen, var cykeln....var???
Detta är alltså cyklar som är "gratis att använda för vem som helst"
Jag visste ju detta, men detta var ju på nått sätt ändå min.
Vi hade ju extremt bråttom också.
Ingen vill vara uppe på ett kallt berg, i mörkret, om inte redan vilse, så definitivt vilse när det är mörkt.
Alla tyckte synd om mig. De förstod inte riktigt hur detta skulle gå.
Kvällen tidigare hade de slagit vad om att endast en av oss skulle komma tillbaka levande.
Vi var ganska rappa i käften mot varann jag och tysken, och ganska snabba på att se varandras misstag.
De flesta här trodde att jag skulle bli den som överlevde. Det kändes på något sätt betryggande.
Nu hade jag inte ens en cykel att ta mig dit med, så oddsen ändrades plötsligt.
Jag sprang till I-SITE
"NejNej, Vi hyr inte ut cyklar över natten"
FAN!
Sedan, som en gåva från ovan,
Såg jag FRENCHIE cykla förbi.
Ingen visste hans riktiga namn, däremot att han var Fransk, därav smeknamnet.
"FRENCHIEEEE!!!"
skrek jag
Han kom emot mig med det största leendet någonsin (Människan är glad 24/7 - Hur är det möjligt??? Fantastiskt iallafall)
"Jag måste ta din cykel, den är min! Jag ska till Mt Fyffe, klättra."
"Jajajajajaj" sken han, Of Course!!
Snällare människa...
Jag slet typ cykeln ifrån han, han hjälpte mig med sadeln, jag tackade 4 gånger
Han sa att han nu var tvungen att gå till Supermarket, och jag skrattade han i ansiktet
NU JÄVLAR
---
Vandringen var brant. Riktigt brant. Solen stekte. Tysken mobbade mig för att jag inte hade tillräckligt med vatten.
Jag skulle visa han att det var tillräckligt.
Drack små små klunkar.
Han bälgade.
Det blev ännu varmare.
Svetten rann.
Runt varje krök var ännu ett brant berg.
----
Lagom till solnedgång var vi uppe vid hyddan
GLÄDJE + UTMATTNING
Jag njöt av utsikten innan jag somnade, med snorig näsa bläää
Becksvart var det, ingen el eller vatten.
Alarmet ringde 04.45
Vi hade ju gjort en deal kvällen innan om att vi skulle se soluppgången på TOPPEN.
Ska vi dra nu då eller? Hörde jag slummer
"Jaa, det ska vi"
svarade jag. Mest för att jag kände mig tvungen.
Sedan var det tyst.
Jag jublade inombords.
Han har somnat om. Han har somnat om. Han har...
Sedan flög han i skor och kläder.
"Fan" tänkte jag tyst. Jag skulle kanske vara den som inte överlevde det här.
Ute var det AS kallt och AS mörkt
Man såg INGENTING
Tysken hade en ficklampa
"Har du lyse på mobilen? Mitt batteri dör snart"
Ehh neeee, har du sett min mobil ?
Efter en stunds vandring försöker tysken skrämma upp mig om grisar
"Alltså, jag är inte rädd för grisar"
..Nä men du vet, börjar han, det finns massor vilda grisar här. Jättegalna
Jag insåg ju att det var han som var feg. Låtsades se en "gris" i skuggan av ficklampan, skrek till och hoppade iväg
DEN REAKTIONEN
Totalt PRICELESS
Jag dog av skratt där och då
Han fatta ju inte humorn i det dock.
Vi tog oss till toppen, 2 timmars brant vandring i mer eller mindre mörker
Bildbevis har ni ovan
Efteråt, vandring nerför, och cyklande tillbaks till Kaikoura
Jag var så öm, stel, men glad och stolt vägde upp alltihop!
Andra gången gillt! Riktiga Mt Fyffe, YEAH
You can go your own way (go your own way)
Love to you all
Kommentarer
Trackback
