BUSRING!

Tanken slog mig om man skulle ringa ett medium. Tänk att få svar om framtiden. I mitt huvud kan jag bara få svar som är bra. Det är nog därför jag vill ringa.
Men tänk om jag skulle få reda på att jag skulle dö?
Nä, som sagt, det händer inte mig, jag är odödlig.
 

Mindes tider från när jag var liten, när jag och mina kompisar tillbringade eftermiddagarna efter skolan till att busringa. Nervkittlande. Pirrigt och nervöst var det. Det var aldrig föräldrar hemma efter skolans slut, men ändå tisslade och tasslade vi om det. Och stängde in oss. Låste dörrar. Förberedelserna var minutiösa.
Adrenalinet gick på högvarv.

Först tjafsade vi om vem som skulle ringa. I dryga 5 minuter. Sen hade någon tvingats få ge med sig. Man letade upp ett nummer i den hederliga gamla gula telefonkatalogen. Svepte fingret över namnen och stannade när man räknat till 10. Allt som oftast blev offret någon på första sidan. "Anna Al", eller klassiska nummer som "12345", låg också i riskzonen.
   Jag vågade oftast inte ringa, och gjorde jag det ändå till följd av grupptryck, skrattade jag så mycket (av nervositet), att jag inte fick fram ett ord på linjen.
 


Ett samtal minns jag säkert. Vi lurade i en man att vi träffat denne på en "konferens". Antar att vi inte ens visste vad ordet betydde, men att vi snappat upp det av våra föräldrar, och ansåg att det lät vuxet.
Personen i luren på andra sidan medgav att han mindes. ???
Vi tyckte detta var förskräckligt roligt och ställde nyfikna frågor och fick detaljerade svar och frågor tillbaks, om "konferensen". Vi fick pressa händerna hårt mot munnen och vända bort luren för att inte brista ut i höga skratt. April April vi kan lura han vart vi vill, ungefär..
 


..Vissa minnen vill man ska bestå. Men det slog mig helt plötsligt att personen ifråga givetvis drev med oss. Låtsades och spelade med. Vissa händelser hamnar i ett helt annat ljus när man blir äldre och klokare, för det blir man ju med åren. I samma takt som man blir mindre cynisk, eller mer?
 


Ur ett barns blå ögon har världen ett helt annat ljus.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0