Äventyr, del 2 (NZ)
Klockan ringer 06.00. Jag är för trött för att höra. För trött för att klicka på snooze, för trött för att stänga av. Istället låter jag den ringa. En gång. Två gånger.
Jag är för trött för att vakna. För trött för att ens stänga av det däringa förbaskade CrasyFrog alarmet.
Det går an när man sover ensam. Men nu väcker jag upp de andra 3 tjejerna jag delar rum med också.
Schysst Elin, schysst!
Åh! Sträcker på mig, men tänder iallafall inte lampan. Just det! Nu har jag bråttom!
Jag ska ju med färjan om 30 minuter!
Tar mig ensam ner till hamnen,
Väl framme köper jag biljett och efter 2(!) min sitter jag med min ny raggade kompis från Canada, och blickar ut över hamnen från färjan. Nu är det ju inte så att jag går och raggar kompisar hela tiden. För eftersom att jag är så jävla awesome och sprider så mycket energi, så vill ju alla vara med mig jämt! *hosthost*
Ratioko Island är nästa destination. Var inte speciellt påläst innan, utan tar allting som det kommer. Utav min ny raggade kompis får jag veta att det är en gammal vulkan, och att man kan bestiga toppen (Fast det sista visste jag redan).
Folk börjar sätta sig och riva i sina väskor, matlåda efter matlåda trillar ur. Just det, det har jag glömt att ta med mig någon. Jaja.
Vi kliver av färjan på vulkan ön, och jag och min ny raggade kompis bestämmer oss för att gå på en egen vandring. En karta, som mer ser ut som bara en bild, har vi tillhands. Jag har aldrig kunnat läsa kartor, och än mindre kunnat tolka bilder, så den uppgiften lämnar jag gladeligen ifrån mig.
Det tar inte lång tid förens vi bestämmer oss för att vika av in på en "off road" stig. Ska det vara äventyr, så ska det väl vara ordentligt!
Här kan man inte göra någonting halvdant! Ska det va, så ska det va!
Vi klättrar, pustar och stönar. Solen börjar slicka i nacken. Jag börjar fukta mina torra läppar.
Hade varit härligt med en vätskepaus.
Just det Elin. Du tog ju inte med något vatten heller. Bra jobbat! JÄTTE bra jobbat! Sån jäkla Oooo rutin !!
Ibland blir jag så jävla förbannad på mig själv alltså... Här reser man jorden runt, på egen hand. Strävar efter att bli självständig, lära sig planera saker.
Ändras något!?
Svar: Nej.
Det här är mer än en störning i min personlighet. Det här ÄR min personlighet. Jag kommer aldrig att lära mig.
Suck.
Jaja.
Vi fortsätter att vandra och vandra. Det är varmt och svettigt.
Äntligen kommer vi ut från våran "off road" stig, och ut på den riktiga vägen!
Efter en snabb titt på kartan, så bestämmer vi oss för att ta vänster. Det sluttar svagt neråt också, så det känns behagligt.
Vi stegar på. Känns lätt i benen nu med nerförsbacke!
Efter en stund, utan skyltar och efter att vi mött flertalet människor, på väg i motsatt riktning, så börjar jag gå och gnola för mig själv.
Tralala, jag ska bestiga en vulkan. Tralala, jag ska bestiga en vulkan.
Sen slår det mig.
Jag ska BESTIGA en vulkan!
Jag ska alltså inte gå NEDför !!!
Eyyyyy! Ropar jag åt min nya kompis. We have to turn around and go back!!!
Efter ett tag så kommer vi fram till en skylt där det står att vi är 30min från toppen. Gött, för nu börjar jag bli trött.
Efter 25min kommer vi fram till YTTERLIGARE en skylt där det står att vi har 30 min kvar!!
Vadfan är det här!!? (Och Nej, vi har inte gått i cirklar).
Det här är något slags joke.
Vi börjar seriöst skämta om "vad är det som går och går och aldrig kommer fram!?"
Vi kommer till slut upp till toppen!
Japp!
Utsikten tog våra andetag iväg, precis som i beskrivningen "breathtaking"
Nu vill vi hitta till Lava caves!
Dit gav vi oss iväg.
Tyvärr var ju kartan så kass så vi kom ju aldrig dit.
Viktigt! Läs: Tyvärr var ju kartan var så kass så vi kom ju aldrig dit! Och Inte: För vi var ju så kassa på att läsa kartor.
...Återigen passerade vi skyltar med "endast 1h kvar"
2 gånger eller fler.
Hm.
Detta försvårade en hel del, för vi visste aldrig hur lång tid vi hade kvar innan färjan gick. Skulle vi gå efter den första skylten, den andra skylten, eller skulle vi börja ta tiden från den tredje??
Efter 5h vandring utan mat eller vatten började jag få blodsockerfall.
Snälla, inte nu, inte nu!
Lite till!
Jag klarade mig fram till färjan, allt väl.
Jag hade tänkt att ta mig tillbaka till Auckland City, men istället bestämde jag mig för att joina min (inte så ny längre) raggade kompis till Devonport. -Som tydligen inte hade fått nog av vandring för idag..
Devonport var amasing! Men mitt största intresse där, var att ta en titt i alla de tre olika typer av kyrkor som fanns på ön. Jag gillar att gå in i kyrkor även om jag inte är medlem och inte är ett fan av religion. Det är häftigt. Det är mycket power. Som är svårt att finna någon annanstans. Och byggnaderna är ett konstverk i sig.
Dessa kyrkor kom vi på i slutet av vandringen att vi aldrig hade hittat till. Men då var jag så slut, så det spelade faktiskt ingen roll alls.
Jag ville bara hem. Äta middag, och gå till sängs. Mitt "hem" som förtillfället är i ett fönsterlöst rum på ett hostel på andra våning.
Jag beslutade mig för att avsluta min dag med att köpa sushi, och gå och sätta mig i Albert Park. Inget märkvärdigt med det. Jag satt och njöt, och åt av min sushi. Samtidigt fick jag syn på några japanska turister på håll.
Och de tog kort på allt möjligt. Precis som alla japanska turister.
Jag började utan egentlig anledning, bara störa mig på det. Vafaan måste de stå och sooma in buskar och träd, och har de aldrig sett ett träd förut eller!!? De har väll för fan träd i Japan eller!!? Jag tänkte att snart tar de väl fanimig kort på mig och när jag sitter och äter min sushi i Albert park.
OCH TRO PÅ FAN ATT DE GJORDE DE OCH!
the end
