Utmana en Triahlton kille
Vi hade så sköna konversationer. Han var 28 år, från Texas. Här pga att han jobbade i Sydney nu i 3 mån.
Han var intelligent, tänkte innan han svarade. Alltså en absolut motsats till mig. Jättetrevlig. Dessutom vältränad ut i fingerspetsarna (fast det senare har jag inget bevis på).
Han har gjort ett antal Iron Man över hela världen. Nyss gjorde han en Triahlton i sin hemstad Aaustin.
...
För att göra gott intryck på honom så sa jag att jag också sprang. -Seriöst!? Vem fan kommer på iden att säga att man också springer (när jag joggar på hobbynivå) när han precis berättat om nivån han ligger på?!
Ibland så förstår jag inte mig själv.
Undrar om jag någonsin kommer göra det.
Följdfrågan blir precis som väntat. "Ska vi springa tillsammans i eftermiddag?"
Efter konstant festande och en kostcirkel bestående av sausage rolls med BBQ sås och sandwichs med sylt, så kände jag inte att min uppladdning var optimal för att utmana en Triahlton kille. Men vafan.
Min största rädsla här i livet är ju att vara en fegis.
Så jag kan ju inte banga.
Jag gör en simpel uträkning i huvudet och kommer fram till 3 olika slutsatser:
* Alt. 1, Jag kvävs av mina egna spyor, och dör.
* Alt 3, jag drabbas av ett astmanfall, får köras till sjukhus, och min hjärna drabbas av bestående skador på hjärnbarken pga långvarig syrebrist.
-------
Vi gav oss iväg ut till Centennial Park.
Han frågade hur långt jag brukade springa. Jag sa att jag har sprungit lite över 2 mil, men det var när jag lämnade Sverige. Han nickade och sa att han ju brukade springa lite längre.
Jojo, men det förstod jag ju.
Vi ger oss iväg i prat-tempo och jag passar på att andas. Lugnet före stormen.
"Jag vill inte ta ut dig för hårt idag, så vi kommer att ta det lugnt!"
Holy moses! Mina böner hade gett resultat.
Efter att vi har sprungit några km så börjar han att gå.
Vi går...och går.
Han frågade om jag pallade springa runt hela parken, som är 3,5 km lång. Jaja, svarade jag, det är inga problem.
Jag vet inte hur vi kom in på det, men han började väll fundera lite... och sen sa han att jag sprang väldigt bra för vi hade redan sprungit min distans, dvs 2 mil.
Där och då blev jag väldigt konfunderad, och undrade vad han menade.
Tills det gick upp ett ljus.
Givetvis är inte mina 2 mil Hans 2 mil !
Vi stannade upp och jag förklarade missförståndet.
En mil är i Amerika c:a 1,4 km.
Vi skrattade ganska mycket åt det!!
och efter det kunde jag slappna av lite.
Puh! Det skulle nog inte bli några skador på hjärnbarken idag eller överansträngt hjärta. Och inget jobbigt telefonsamtal hem till anhöriga!
Kom ihåg:
hoppar grodan ur mun så är det bara att hoppa efter.
hahahahaha, grymt otränad du måste ha varit i hans ögon när du sa 2 miles. hahaha :D
Kärlek Elin, Kan du inte ta kort med telefonen?
Snurra inte bort dig ute i "middleofnowere" Jag älskar att läsa din blogg.
hahahha, tänkte på dig när jag läste en artikel i aftonbladet igår.
ett hel sida. på bilden; en busschaufför sitter bakom ratten och ser väldigt bekymrad ut
en stor fet rubrik:
- hon slog mig med en banan
"en kvinna har blivit anklagad för att ha kastat en banan i busschaufförens öga, utan anledning. efter detta har han tänkt sluta köra buss eftersom han tyckte det var så oerhört kränkande. han fick banan på hela sig och lite i ögat, som nu har börjat göra ont och fick undersökas av en läkare."
Han måste ju fått bestående men och kommer få det svårt i livet att komma över det här. kommer mannen någonsin kunna äta banan igen, eller kommer han alltid tänka på denna (frukt)ansvärda händelsen? HAHAHAHA. DÄR FICK JAG TILL DET.
gud, jag såg verkligen dig framför mig när jag läste, hur du skulle skrattat och kommit med ironiska kommentarer. jag saknar dig <3
Åh Lisa! Jag älskar din utläggning om bananmannen. Vilket skämt! Ibland kan jag längta otroligt mycket efter dig och våra turer. Du vet att jag tänker på (obs, använder kodnamn här,) a-g och r. bajs-campingen, och mycket mer!! älskar dig min syster! Och Mona, no love in the air, men kanske att det kan bli! Jo, jag kan ju ta kort med telefonen, men har ju ingen bra kamera. Madde: mena det eller!! Sen tyckte han ju att jag var grym istället! Det är bra att låta andra ha låga förväntningar! Då kan de nästan bara bli positivt överraskade!!
