domedagen.
Nu är domedagen kommen. Att man aldrig blir varm i kläderna.
Det spelar ingen roll hur många lager, hur många gånger. När man utsätter sig för sin fobi så brukar man ju bli mindre och mindre rädd. Mer logisk och kognitiv. Men kanske inte om man tvingas hålla i spindeln varje gång och se den i ögonen?
Egentligen är den riktiga Domedagen redan över, för den infinner sig alltid på hemmaplan, innan Köp biljett knappen tryckts på.
Inte det att jag inte gillar att vara hemma, jag hatar det absolut inte som många tror, Jag älskar min familj och mina vänner, men efter ett tag så blir jag trött på att gångjärnen alltid gnisslar. Och att blomkrukorna alltid behöver vattnas. Allt är så hemtamt och vant.
I flera veckors tid har min hjärna varit grötig. Jag har väntat på svar. Jag har fått svar. Sedan väntar jag på fler svar? Whats up with that?
Inse att inget kommer att hända om inte jag som person tar tag i det. Ingenting blir perfekt, eller så blir allt perfekt, Någon är det som ska vinna på det där lotteriet.
Har för ett tag sedan givit upp arbetsvisum till Kanada.
När något tar emot, så inbillar jag mig alldeles för ofta att det inte är rätt, kanske är det min smått pessimistiska läggning som försöker hitta ett kryphål. Det känns som ett för tungt lass att dra, för mycket papper och för mycket process. För mycket tålamod och tid ska investeras. Istället för att pull my weight så bara släpper jag, mina händer får ju valkar.
...Jag har varit i NZ en gång förut, och minns att jag skrev på ett vykort till min numera döda farmor att detta var .."ett land i mina drömmar".
Japp. Så överdrivet filosofiskt va? Det dryper nästan av smör.
Efter den flashbacken började en tanke gro i mitt huvud under några veckor. Sedan surfade jag in på lite sidor, och typ vips, lätt som en pannkaka hade jag ett NZ visum.
Lite för lätt för att vara sant liksom.
I slutet på Mars har jag jobbat och sparat länge, och inte skrivit upp mig på mer jobb, så känns som en synkad tid att åka. Men jag känner att klimatet här hemma sugit musten ur mig lite, och på andra sidan klotet är ju årstiderna de omvända.
Egentligen vill jag åka överallt, på en gång. Speciellt när jag fått upp ett spår. Känner mig som en sån där tryffelhund. Som hittar tryfflar överallt.
Efter några dagars tänkande tog jag upp min laptop i knät och bestämde att ETT stopp på vägen ner får det bli, och det i ett 100% varmt land.
Men vart?
Pappa, vet du nått ställe man kan stanna på, på vägen ner till NZ?
"Va öh nee, kolla kartboken"
(jag för lat för att ta upp kartboken)
...näää, men säg ett!
Betänketid
"Singapore" säger pappa blicken fortfarande fäst vid Tvn
Ja! Singapore! Jag har ett minne av de fina träden där eftersom jag varit på flygplatsen där en gång (.....)
Och eftersom research inte är min starka sida så började jag genast gå in på skyscanner.se
Ju mindre alternativ att välja mellan, desto bättre, Vi alla vet hur det är. Jag kan välja i evigheter mellan 2 saker. Ju mindre valmöjlighet desto lättare för beslutsfattning. Stor begränsning = beslutsångest minimeras. VOILA
Så efter lite jämförelse av flygbiljetter, blev otålig ganska fort, så sprang jag ner för trappan för att hämta internetdosan och få processen överstökad. Det gäller att skynda sig så man inte hinner ångra sig.
------
Så, står här nu med utskrivna papper. 2 veckor i Singapore.
efter en google sökning senare framkom att stränder i Singapore
får träffar UTANFÖR Singapore
alltså landet Singapore
för jag har faktiskt koll på att Singapore är BÄDE en stad och ett land, hur nu det kan hänga ihop?
Den hemtama känslan VAD HAR JAG GJORT infinner sig
Jag som hade tänkt ett riktig solstopp på vägen ner. Inte att bli fast i en tjutande neonblinkande storstad!!!
shit happens. every NOW and then
det löser sig nog (...)
"Men ärligt talat.....(Nu börjar den andra delen av mig att prata) Impuls boka en resa till andra sidan jordklotet, IMPULS ? "
---
Jag behöver nog gå och uredas hos en hjärnskrynklare
fast då kommer jag väl hem med en med VADVETJAG diagnos
och ärligt talat vad hjälper det
Man är ju som man är när man inte blev som man skulle
Man ska inte vara så rädd att misslyckas att man inte vågar försöka,
och jag litar trots allt på mina impulser, de har tagit mig på äventyr förut
Nu får jag ändå ta konsekvenserna av mina egna beslut. Impuls eller inte impuls. Se spindeln i ögonen.
Release your fears
nu ska jag upp å käka sen frukost,
efter Riktigt Kul 25års fest igår!
och Off to Jkpg!
Domedagen
Nu är domedagen kommen. Att man aldrig blir varm i kläderna.
Det spelar ingen roll hur många lager, hur många gånger. När man utsätter sig för sin fobi så brukar man ju bli mindre och mindre rädd. Mer logisk och kognitiv. Men kanske inte om man tvingas hålla i spindeln varje gång och se den i ögonen?
Egentligen är den riktiga Domedagen redan över, för den infinner sig alltid på hemmaplan, innan Köp biljett knappen tryckts på.
Inte det att jag inte gillar att vara hemma, jag hatar det absolut inte som många tror, Jag älskar min familj och mina vänner, men efter ett tag så blir jag trött på att gångjärnen alltid gnisslar. Och att blomkrukorna alltid behöver vattnas. Allt är så hemtamt och vant.
I flera veckors tid har min hjärna varit grötig. Jag har väntat på svar. Jag har fått svar. Sedan väntar jag på fler svar? Whats up with that?
Inse att inget kommer att hända om inte jag som person tar tag i det. Ingenting blir perfekt, eller så blir allt perfekt, Någon är det som ska vinna på det där lotteriet.
Har för ett tag sedan givit upp arbetsvisum till Kanada.
När något tar emot, så inbillar jag mig alldeles för ofta att det inte är rätt, kanske är det min smått pessimistiska läggning som försöker hitta ett kryphål. Det känns som ett för tungt lass att dra, för mycket papper och för mycket process. För mycket tålamod och tid ska investeras. Istället för att pull my weight så bara släpper jag, mina händer får ju valkar.
...Jag har varit i NZ en gång förut, och minns att jag skrev på ett vykort till min numera döda farmor att detta var .."ett land i mina drömmar".
Japp. Så överdrivet filosofiskt va? Det dryper nästan av smör.
Efter den flashbacken började en tanke gro i mitt huvud under några veckor. Sedan surfade jag in på lite sidor, och typ vips, lätt som en pannkaka hade jag ett NZ visum.
Lite för lätt för att vara sant liksom.
I slutet på Mars har jag jobbat och sparat länge, och inte skrivit upp mig på mer jobb, så känns som en synkad tid att åka. Men jag känner att klimatet här hemma sugit musten ur mig lite, och på andra sidan klotet är ju årstiderna de omvända.
Egentligen vill jag åka överallt, på en gång. Speciellt när jag fått upp ett spår. Känner mig som en sån där tryffelhund. Som hittar tryfflar överallt.
Efter några dagars tänkande tog jag upp min laptop i knät och bestämde att ETT stopp på vägen ner får det bli, och det i ett 100% varmt land.
Men vart?
Pappa, vet du nått ställe man kan stanna på, på vägen ner till NZ?
"Va öh nee, kolla kartboken"
(jag för lat för att ta upp kartboken)
...näää, men säg ett!
Betänketid
"Singapore" säger pappa blicken fortfarande fäst vid Tvn
Ja! Singapore! Jag har ett minne av de fina träden där eftersom jag varit på flygplatsen där en gång (.....)
Och eftersom research inte är min starka sida så började jag genast gå in på skyscanner.se
Ju mindre alternativ att välja mellan, desto bättre, Vi alla vet hur det är. Jag kan välja i evigheter mellan 2 saker. Ju mindre valmöjlighet desto lättare för beslutsfattning. Stor begränsning = beslutsångest minimeras. VOILA
Så efter lite jämförelse av flygbiljetter, blev otålig ganska fort, så sprang jag ner för trappan för att hämta internetdosan och få processen överstökad. Det gäller att skynda sig så man inte hinner ångra sig.
------
Så, står här nu med utskrivna papper. 2 veckor i Singapore.
efter en google sökning senare framkom att stränder i Singapore
får träffar UTANFÖR Singapore
alltså landet Singapore
för jag har faktiskt koll på att Singapore är BÄDE en stad och ett land, hur nu det kan hänga ihop?
Den hemtama känslan VAD HAR JAG GJORT infinner sig
Jag som hade tänkt ett riktig solstopp på vägen ner. Inte att bli fast i en tjutande neonblinkande storstad!!!
shit happens. every NOW and then
det löser sig nog (...)
"Men ärligt talat.....(Nu börjar den andra delen av mig att prata) Impuls boka en resa till andra sidan jordklotet, IMPULS ? "
---
Jag behöver nog gå och uredas hos en hjärnskrynklare
fast då kommer jag väl hem med en med VADVETJAG diagnos
och ärligt talat vad hjälper det
Man är ju som man är när man inte blev som man skulle
Man ska inte vara så rädd att misslyckas att man inte vågar försöka,
och jag litar trots allt på mina impulser, de har tagit mig på äventyr förut
Nu får jag ändå ta konsekvenserna av mina egna beslut. Impuls eller inte impuls. Se spindeln i ögonen.
Release your fears
nu ska jag upp å käka sen frukost,
efter Riktigt Kul 25års fest igår!
och Off to Jkpg!
