Det märks att man vart i Thailand när man bränt sig och har ränneskita.
Trodde jag åkte till Thailand alldeles ensam.
Bor la 17 mille bara i Bang kok. Inte bara så bara.
Det är K.A.O.S.
Igår drack jag en suspekt grön sörja..vill helst inte spekulera så mycket i vad den innehöll, så gör inte det. Men nyttig skulle den vara.
Mycket jag äter vet jag inte vad det är. Vill inte veta. Men det smakar gott. Kryddigt.
Hela kycklingar grillas öppet invid motorvägen. Vet inte om de kanske dödas bakom, för de kacklas något hemskt.
Bläckfisk, och andra fiskar, grillas också. ALLT kan ätas. Inkl. fiskarnas ögon. Samt moderkakan från kon.
Hundar springer lösa.
Människor sover på kartonger vid vägen.
Mopedisterna är galna! De som sa att Sonny körde sin moppe galet på Plönninge, har aldrig besökt Thailand. Thats for sure. Här är alla som Sonny.
Ändå är stämningen så lugn. De spelade musik på en marknad där jag var igår. Backstreetboys. Antons favoriter.
Det är lite svårt att göra sig förstådd, de flesta kan inte prata engelska. Jag vinkar, pekar, visar. Tja.. kör värsta teaterföreställningen. Då kan äntligen mitt budskap komma fram. Annars skrattar de bara, och skakar på huvudet.
Jag har inte sett en enda turist. Från mina breddgrader alltså. Bara asiater.
Man känner sig som det (vita) fåret.
Jag betalar samma pris för boende här, som jag gjort på de flesta ställena i Australien. Vad man får för valutan skiljer dock litet. Här har jag utsikt över poolen, ett eget rum, med 2 fräscha nybäddade sängar. Största problemet: Vilken ska jag sova i inatt?
Eget badrum och TV (som i och för sig bara visar thailändska kanaler) och BARNPROGRAM, och en balkong.
Igår satt jag och drack Rom på den. Ja, Me, Myself and I.
Snabbare än ögat sitter jag på flyget till SVÄRJE igen.
Ett tag sedan vi sågs sist, en liten fågel säger mig att det är sig likt.
MHm...
Läge för en liten utvärdering nudå..
Nu är den här bloggen avslutad.
Jag har haft den när jag rest i drygt 9 månader. Ibland mer uppdaterad, ibland har det gått månader emellan.
Min plan/mitt mål med resan var som jag skrev i början att:
*Ta hand om mig själv:
Har väl gått sådär. Jag glider fortfarande på bananskal.
*Planera mera:
Vad är planering? Jag planerar fortfarande inte vad jag ska göra. Och min framförhållning är rent ut sagt usel. Jag går på känn. Insikt: Är man intuitiv kräfta så fixar man inte att hålla sig till en plan. Jag provade. Det gick inte.
Kanske det starkaste och största målet. Och vilket som också visade sig vara, det mest svåruppnåeliga.
*Bli mindre impulsiv.
DRÖM och glöm! Jag har kommit fram till att det är en personlighetsstörning jag har.
En storts felkoppling som är svår att påverka, om man inte går in i hjärnan och fixar till den. Jag kan försöka, men jag får panik. Alltså riktig, fysisk panik. Jag försöker lugna ner mig, och tänka på tråkiga, logiska, intellektuella saker. Som att skala morötter. Men jag är så säker på vad jag vill göra NU, som en enveten liten unge. Och då kan inget hindra mig. Sen får det vara hur ologiskt som helst, för en utomstående.
Jag KAN inte vara mindre impulsiv. Men en positiv sak med det, är att det tar mig framåt i livet.
Ehhrm..... Ni hör ju...Jag har ju inte ens funnit motivationen ännu till att vara mindre impulsiv.
Den har tagit mig till ställen och platser, människor, jag ALDRIG, och då menar jag ALDRIG hade hamnat på annars. Eller människor jag inte vetat existerat.
Den här resan har också gett mig massvis av livserfarenhet!
Jag har bemästrat många rädslor!
Jag litar på mig själv, fast jag förstår inte hur jag egentligen vågar.
Jag har blivit övertygad om att jag har en skyddsängel, eller något liknande.
Vissa platser jag besökt, eller människor jag mött, skulle jag inte ha kommit helskinnad ifrån annars.
Jag har fått en vän för livet. En vän jag ändrade mina flygbiljetter för (kvällen innan), sköt till flera hundra dollar extra, och flög 12 h för att träffa igen. Det är aningen impulsivt.
Och med det..så avslutar jag den här bloggen.
Stort tack till alla er som läst och följt mig,
utan Er hade den här bloggen varit värdelös.
Och kom ihåg:
Ta hand om er därute, och se till att ha ett FREESPACE!
Mitt liv har rockat
Oh, Release your fears!
Jag har en asiatisk kompis
Jag har inte visat henne något intresse, men hon står på sig att VI ska göra saker. Jag förstår inte vad hon säger. Men det blir nog bra. Hon går JÄTTEnära mig när vi går. Och ni vet, när man sådär försöker få lite space, maka sig bort lite snyggt, för det känns för nära. Ja, då kommer hon farandes mot en igen, och så får man nästan en armkrok för att man inte ska hålla sig borta.
Och hon ger mig mat hela tiden. Smaka, smaka!
Jag har förklarat för henne att jag heter ELIN, men hon envisas att kalla mig för LINGE, och säger att asiater har så himla lätt för att uttala mitt namn, eftersom det är ett vanligt namn i deras land också. Jag har slutat orka förklara för henne att mitt namn faktiskt inte är LINGE, utan E-L-I-N. Men utan framgång. Så nu heter jag Linge.
nar vi var på stranden i freemantel, tyckte hon att vi skulle ta bästiskort. Jag erbjöd mig att ta kort på bara henne, men hon envisades med att vi båda skulle vara med på bild.
Så hon sprang fram till ett pensionärspar typ 100m bort. Och bad dem komma och ta kort på oss. Jag trodde jag skulle skämmas ihjäl och gå genom jorden.
Okej om det var några FÖRBIPASSERANDE
De fick masa sig upp från sin mys stund och ställa sig och knäppa kort på oss. Alla vinklar.
Jag gjorde mitt bästa för att le stort och inte kisa och grimasera alltför mycket för solen.
Såja.
Vi badade i havet, kameran kom fram igen
Vi pratade övernaturliga ting, och om hennes religion Buddhism.
Och sen avslöjade hon alla sina djupa hemligheter för mig om sina pojkvänner.
Ganska intressant.
Jag försökte komma med bra råd, men undrade i mitt stilla sinne när hon skulle fråga mig den där bästisfrågan.
Vi bestämde oss för att handla lite på vägen hem. Gick in på supermarket för att köpa lite frukt och vin.
Hon visade mig en stor HONUNGSBURK, och frågade om jag inte skulle köpa den!?!
Den var ju billig.
Jag bara eeehhhh ne, jag gillar inte ens honung.
Det visade sig senare att hon gick runt i affären och jämförde priser (bl.a på honungsburkar) i TIMMAR!
Jag är inte känd för att vara så jävla snabb, men jag fick vänta utanför affären i 90 min!
Så länge har jag aldrig fått vänta på någon förut.
Sen tog vi tåget hem (givetvis kom tågstationen med på kort)
...
Nu skall jag slänga mig i duschen och skölja av mig saltvattnet.
Vi spelar elektropop och
Sen korkas vinet upp, och det blir party med alla på hostlet.
Troligen inte den sista utgången i Perth..
PEACE OUT!
