freespace

Jag och min nyvunna vän var som magneter. Vi tydde oss till varandra direkt. Vi hade precis flyttat ihop och vi hade börjat gymnasiet. Vi delade allt. Rum, tankar, kärlekar.

Vi delade det mesta helt enkelt. 

En dag hade vi varit oense om något, kanske något av det vi delade, jag minns inte.

Det mynnade iallafall ut i tidernas catfight och hämndaktion. Bitches. Will. Be. Bitchin. 

 

Jag minns tydligt att den som fick mitt hjärta att på riktigt klappa den här tiden var en person som jag inte kände. Men det gör det ofta perfekt. Jag var konstant hög på dopamin. 

 

 

Det sista jag gjorde innan jag slöt ögonen för att somna varje natt var att se på min förälskelse som fanns på bild vid nattduksbordet.  

 

Så även denna natt. Men ögonen! Hans ögon! ...dom var överstrukna med kors.. av bläck från en penna. Inristat. Hårt!!! Det hade nästan blivit hål genom pappret. Så hårt hade någon tryckt. Vilken hämnaktion. Vilken bitch! 

 

 

Hans ögon hade slocknat.

 

 

 

Händelsen inträffade för 15+ år sen men jag minns det som igår.

 

Vad som följde var två dagars djup depression. Jag gick inte ur sängen. 

 

Fall in love? Eller.... Rise in love, and fall in despair? 

 

Hade jag gått i terapi på den tiden hade psykologen kanske koncentrerat sig mer på                  "sluta attraheras av killar som dont give a shit",

 och min livfulla fantasi o bottenlösa sorg - ... (kanske hade varit hjälpsamt, kanske inte..)

  -Än att fokus legat på min väns uträknande sätt och visshet om vad som skulle skada mig mest. Men den får jag ändå ge henne. Bitches will be... bitchin. 

 

 

KIss KIss and Good Shit 

 

 

 

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det Jul igen!

Och min nya bil luktar sur grädde o ansjovis.

 

Note to self: Ställ ingen Jansson i sätet. 

 

Någon utan luktsinne men ej blind på jakt efter bil? Se hit!!! 

Tråkigt att det är insidan som räknas, för utsidan ser ju bra ut. 

Men det blir Jul ändå, det är det som är poängen. 

Scrollade igenom dagens nyheter och kom över en artikel där rubriken löd 

“ hur du klämmer på tandkrämstuben avslöjar din personlighet ” 

WHAT 

Jag läste bara rubriken och nu har jag blivit alldeles nipprig, 

HUR FAN SKA JAG KLÄMMA PÅ TUBEN UTAN ATT AVSLÖJA NÅTT? 

 Snälla, Jag behöver inga fler uppvaknanden, jag är emot vetenskap och självinsikt. 

   .Peace out

Igår var jag i kyrkan.

Jag är inte medlem i Svenska kyrkan, men jag var välkommen ändå. 

Jag hade löst biljett till föreställningen. 

 

När jag klev in så nickade kyrkoherdarna sina Välkommen. Jag nickade tillbaka. 

Det var fullt i kyrkan, precis som det ska vara tänkte jag. Gamla, barn, kvinnor och män. 

Alla var uppklädda till tänderna. 

Likaså min mormor. 

   Jag hade vanliga jeans.

Det slog mig plötsligt att jag hade fucking skrivet på tröjan och virgin. 

 

Mormor sa att man skulle göra sig fin inför Gud. 

"Men Gud älskar ju alla! Han gör ju inte skillnad på folk ..Det gör inte den Gud jag tror på iallafall."

....Du kan ju synda hur mycket som helst och ändå blir du förlåten?

Fast den senare meningen sa jag inte högt. 

 

   Kvinnan där framme sjöng solo, jag trodde fönsterrutorna skulle spricka. Det var fint, När det var allsång tog alla i från tårna, jag rörde på munnen när de andra gjorde det, och jag knäppte mina händer när de andra gjorde det. Följde strömmen. 

Sedan skulle kollekten samlas in. Om de fick in tillräckligt mycket skulle de bjuda på ett extranummer, sa de. Efter 1,5h på stolen önskade jag tyst att ingen skulle börja tjoa

Mina böner hördes tydligen för det var ingen som började. 

 

Efter mässande om Jesus födelse, i en krubba, i ett stall, följdes stående ovationer och applåder.

Kollekten som samlades in skulle gå till arbetet för människors frihet i ett avlägset land.                          "Vi måste kämpa för våran frihet, vi får aldrig ta den för given", löd budskapet. 

 

 

 

 

När jag äntligen är i ett sinnestillstånd för film, och ska skriva in netflix i sökmotorn på google. Då dyker NEUTROFILI upp. I just exakt DET ögonblicket känner jag att det hela gått för långt. Sen NÄR böt de orden plats i popularitet i min sökmotor. Jag måste bli bättre att se på film, tänker jag. Efter att ha dubbelsökt på netflix och raderat Neutrofili möts jag av informationen att mitt Konto på Netflix har gått ut. Yes box. Tur man har ett konto när man aldrig utnyttjar det, och att när man väl tänker göra det, inte har tillgång till det. Tror att jag slösurfar lite på Neutrofili ett tag till.

På morgonen är det ögonen som ska klistras på, eller rentav hela ansiktet. Annars kan jag inte se mig själv i spegeln, och stackars då alla andra som blir bländad av mitt bleka ansikte och ihåliga ögon med tunga ögonlock. Studierna har börjat! Yippie! Det är Jättekul, måste bara bli lite representabel. Kaffeshot, Ansikte på, le med stomatolborstade tänder. Lets do this! 

Ja! Det har lossnat. En stor propp! Riktigt bubblat och sörplat och sedan släppt. Den har suttit där länge. Som en propp som suttit i ett kärl och som plötsligt forslas bort pga det ökade trycket. 

Tur att det inte sprängdes, det var väldigt stagnerat där ett tag.

Nu är allt bra igen. Allt känns genomsköljt och blodet når fram överallt, det funkar som det ska.

Underbart. Livet.

 

De säger att tiden aldrig slutar, att den aldrig tar slut.

 

Idag har den gått tillbaks i tiden, tills den blivit nostalgisk, och det på bara en endaste dag.

 

Förut var jag 10 år yngre och hade precis fyllt moppe. 10 år senare känns det precis sådär färskt som då. 

 

 

Jag slår mitt eget personliga rekord i att bli nostalgisk på EN endaste dag. Det jag vet med säkerhet är att jag kommer minnas. Och sakna. 

Här är ett litet axplock på kort

Ungefär 56980 mjölkade spenar senare

(det var en mjölkgård med 1000 kor)

 

 

Att acceptera är att godkänna. Att tillåta går hand i hand med att acceptera, om än tvunget. Innan man tillåter ska man vara beredd på att acceptera.

 

Jag får själv sätta mina ramar.

De kommer att bli testade, och bara jag har ju ansvar för att gränsen inte träds över.

Jag har mitt eget ansvar att visa när gränsen är nådd.

Ingen kan veta om jag inte berättar eller visar. Gränser kommer att testats, prövas, och utnyttjas om man är för mild. Du har ett eget ansvar för att din gräns inte träds över.

Folk läser inte tankar, inte du och inte jag.

Man måste veta sin egen ram så att man vet när andra träder innanför. De kan inte veta.

Att stå upp för mig själv får mig att känna mig bra.

Blir påmind när jag gör det, om hur bra det faktiskt känns. Undrar varför jag inte gör det oftare.

 

Jag kan ju välja precis hur jag ska vara. Vilken frihet egentligen. Med egna händer kan jag skapa och bestämma, långt mer än man tror är möjligt. Mycket i ens omgivning är ju faktiskt påverkbart, men många val vi tar varje dag reflekterar vi inte ens över. Åtminstone gör inte jag det, men försöker förbättras.

 

Idag letar sig solens strålar in och värmer. Äntligen.

 

Detta året blir det tid för nytänk,. nya utmaningar och gummibandet ska spännas..

Som i ett elastic heart

 

Lyckan kommer, lyckan går, minnena består

OCH NYA MINNEN SKAPAS

 

 

 

 

Jag önskar så att detta ordet inte satt ihop. Tänk om det skulle vara särskrivet så alla getingar bara skulle sticka! Eller vänta..Geting dra! Stick inte eller jo stick! 

Inget funkade iallafall utan det resulterade i en enormt svullen fot och konsekvensen för getingen blev ond bråd död. Hämnden är ljuv.

 

 

 

 

There are so many chances for a young heart

They say - But there are really not. You only get one, and then you're gone.

 

It is with trembling hands that I will tell your friends, that every happy story ends

 

 

"Alltså, de är som råttor! De städar aldrig upp efter sig! Snart får jag ett utbrott. Jag varnar dig. Jag kommer få ett utbrott på dem snart för att de aldrig städar."

 

 

Jag lät orden sjunka in,

Tystnaden blev obekväm ganska snart, så jag bestämde mig genast för att börja röja upp.

 

Jag stod upp från soffan och frågade hurtigt

 

Var är dammsugaren?

 

 

"Nä, den funkar inte. Den suger inte."

 

 

 

Jag tittade omkring med nytt hopp och hittade skurhinken

Varpå jag frågade efter själva moppen

 

 

Han tittade mig djupt i ögonen och sa

 

"Jag har ingen mopp"

 

 

 

The end

 

 

 

Mina arbetsdagar fylls med bakande. Kul är det, tempot är högt.

 

Och ni undrar förstås hur det går?

 

Jag tror de flesta blir överraskade när jag säger att jag slått ut de gamla standard-recepten till nya innovativa recept

 

(Oj, vilket inflytande hon har, tänker ni nu)

 

  Om jag säger att jag experimenterat kanske ni tänker

 

(Sak samma, hon har ju ändå fått skapa nya recept!!)

 

Om det där ordet "fått" böts ut till "råkat", så börjar det brännas.

 

 

Ideerna som sipprat ut i kreativa verk, om än oavsiktligt

Har INTE fått stående ovationer.

 

Mer har de utvecklat en problemlösande inställning som heter duga

 

 Låt oss nöja oss med det.

 

Kram:)

Ahh...nej asså, jag blev kicked out of Albatross...

 

 

 

För att göra en lång historia kort.

 

Det närmaste en fågelattack jag varit är de där hånskrattande fiskmåsarna som stal en pommes på stranden.

Jävla fiskmåsar!

 

 

I ottan hade vi våtdräkter på oss, de satt som ett smäck! Revbenen trycktes ihop och andningen blev sparsam.

Båten tog oss ut till havs medans solen gav oss ännu en dag.

 

Delfiner! 

Det tog inte lång tid innan dessa varelser hoppade runt omkring oss.

De lever i en värld av musik....ljud.

Jag tränade på min gälla pipiga röst för att attrahera så många som möjligt när jag var under vattnet.

Snorkel och glasögon på! 

  Det iskalla havsvattnet fick oss alla att vakna till. Paddla med grodfötterna (försökte minnas hur man gjorde på simlektionerna)

Jag var ju den som brukade fuska och dra mig längs med kanten istället för att simma.

I slutet kunde jag plussa på några längder till totalen också.

Eller låtsas att man skulle dubbla..typ.

 

Min simteknik har aldrig varit bländande men jag anser den nog för att hålla huvet över vattnet.

 

Ute på havet var det kraftiga vågor.

 

Jag drog ett djupt andetag innan jag andades med snorkeln, bara för att vara säker liksom.

 

Formade gälla läten med munnen

En efter en kom de för att kolla vilken konstig varelse jag var

Jag jublade inte bara inombords utan öven bokstavligt talat, vilket gjorde att en hel massa saltvatten letade sig in under snorkelmasken, och in i min mun, då mina smilband drogs bakåt och öppnades .

Urk, urk

Men vad coolt det var!

En delfin simmade upp mot mig och bajsade...

Seriöst?

Jag visste inte att delfiner hade humor!

 

Efter en bra stund i vattnet, och diverse krockar med andra snorklare (som jag också trodde var delfiner) började jag känna hur trött jag var

Nu var det dags att ta sikte på båten

Mina sista krafter användes för att simma till båten i vågorna.

Orka, orka.

 

Yes!

 

Uppe på båten.

Satte mig emellan Nat och nån annan som satt där.

Börjar må lite halvdåligt och huttrar efter att ha varit i det kalla vattnet.

 

Fan så kallt det var !

 

Plötsligt viker sig Nat ner över en hink.

Jag stirrar lite omkring mig.

Vart ska jag fästa blicken?

Personen på andra sidan om mig börjar också att hulka.

Hon får genast en hink av Guiden.

Hon. spiller. ut. sin. hink. med. spy. på. golvet.

 

Jag försöker hålla det inom mig men det fick min bägare att rinna över. 

Snart är vi 3 som sitter där och mår jätteilla av sjösjuka och spyr.

 

Som en kedjereaktion sprids detta till var och varannan som kommer upp ur vattnet.

 

Efter en stund försöker jag få av mig våtdräkten, men mina fingrar skakar och jag kan inte greppa dragkedjan...

Får hjälp att bli avklädd av Guiden..

 

Sedan hämtar jag en filt som jag sitter på.

Stirrar ut i det "blå"

Mår fruktansvärt dåligt. Försöker fixera blicken vid den svängande horisonten.

 

"Fryser du? Du ser jättekall ut?"

Vet inte ens vem Guiden tilltalar,

Sedan kommer hon med ännu en filt till mig, som hon bylsar in mig i.

Alltså, Hur snällt var inte det?

Kanske är hennes jobb men det uppskattades verkligen.

Resten av båtturen satt vi med hinkar mellan knäna.

 

Ifall.

 

 

Kvällen innan vi gav oss ut berättade en tjej att hon "blivit sösjuk då hon simmat med delfiner"

Jag tänkte då ungefär "Jävla glädjedödare, jag blir aldrig sjösjuk"

Och sedan ägnade jag inte mer tid åt att tänka på det.

 

Men sannerligen...

 

"Det händer aldrig mig....

....händer i många fall. 

 

Delfinerna var en upplevelse, Lyrisk.

Faktiskt mycket bättre än döda-sälar-sim. Lets face it.

 

Även om det skuggades lite av en sjösjuke-epidemi ute på öppet hav